Högskolepedagogik som anpassning och motstånd i historia, nutid och framtid

Abstract

Denna artikel är en reflektion över högskolepedagogikens historia, nutid och framtid. I den identifieras två strategier som kan ses som syftet med en högskolepedagogisk utbildning för universitetslärare: motstånd mot negativa konsekvenser av den oerhörda förändring som skett av universiteten de senaste decennierna, samt anpassning till en överlevnad och sökandet efter styrka i dessa förändringar. Artikeln för även fram en framtidsvision om en starkare skrågemenskap inom universitetslärarkåren med fokus på lärarskap genom empatisk dialog snarare än negativt ifrågasättande. På så sätt skulle de olika vetenskapsdisciplinerna tillsammans utgöra kärnan i reflektionen och agerandet för en fortsatt högskolepedagogisk utbildning för universitetslärare. Disciplinerna kan liknas vid dialekter inom ett språk – högskolepedagogik. På samma sätt som ingen enskild dialekt kan definiera hela språket, är det i den disciplinära mångfalden som högskolepedagogiken skapas och där den hämtar styrka för motstånd och anpassning.